Jag hörde nyss att det ringde in på Slaka skola (sen kom det största typ åskbullret jag nånsin hört, men det hör egentligen inte hit så därför sätter jag det inom parantes). Då kom jag och tänka på hur himla fort tiden har gått egentligen. Det känns verkligen inte som att det var nästan elva år sedan jag stod där på skolgården och höll pappa i handen och grät en liten skvätt eftersom jag var så himla nervös för att börja sexårs. Jag vet inte vad jag var nervös hör egentligen, jag hade ju längtat massor till att få börja skolan, men sån är jag.

Det känns inte heller som att det var sju år sedan jag började på Folkunga. Jag kommer ihåg då vi stod där på skolgården alla fyror och lyssnade på när femmorna och sexorna sjöng för oss och Cornelias väckarklocka ringde (fast det märkte inte jag, fast det gjorde hon). Då kände jag mig verkligen stor kommer jag ihåg. Jag hade vita byxor och ett rosa linne på mig och det var typ de finaste kläderna i världen. Jag kommer också ihåg att den första främlingen jag pratade med hette Johanna och nu går hon i min klass. Fast vi hamnade inte i samma klass då, utan fick vänta i sex år. Hon kommer förresten inte ihåg att vi pratade så det var väl ingen direkt djup relation vi utvecklade kanske.

Sen i sexan var det dags att splittra upp de två klasserna och bilda tre istället. Som vi grät, fast egentligen var det inte mycket att gråta över kanske, eftersom min klass blev typ samma som förut, fast lite mindre bara. Så i sjuan var det alltså en ny klass som gällde. Inte så stor skillnad som sagt. Anna och jag gick i samma klass, fast vi pratade inte så jättemycket, inte alls lika mycket som nu. Vet inte varför egentligen faktiskt, vi har ju så himla kul tillsammans. Men men, livet rullade på. Högstadiet var bra, samtidigt som det var extremt jobbigt. Jag kommer ihåg i åttan när vi fick se esteternas på gymnasiets konsert, inte visste jag då att jag skulle få lära känna dem några år senare.

Jag kommer ihåg hur mina kompisar pratade om att man absolut inte ville gå kvar på Folkunga i tre år till, men jag funderade alltid på om jag ändå inte ville stanna. "Jo, men du känns faktiskt som en sån som stannar här" fick jag höra en gång när jag sa att jag tänkte gå kvar. Visste inte om jag skulle ta det bra eller dåligt egentligen haha, men jag bestämde mig för Folkunga ändå och det är jag så himla glad över. Fast jag tvekade ganska länge, det var inte förrens efter jag kom ut och hade gjort testet som jag verkligen kände att det var musiken jag ville typ ägna mitt liv åt.

Nian rullade på, vi skrev den bästa avslutningslåten nånsin (på riktigt, till och med Mia sa det faktiskt), sen var det dags för skolavslutning. Jag grät nästan lika mycket som när mitt marsvin dog. Nästan hela klassen grät hur mycket som helst. Det var verkligen sorgligt då, fast nu i efterhand är det svårt att se vad som var det sorgliga. Eller jo, det är väl klart att det är sorgligt att skiljas från människor som man gått med i sex år, men egentligen tror jag det var rätt skönt att få byta sällskap så att säga.

Sommaren 2010 kom, världens bästa sommar på riktigt. Vet inte om någon sommar kommer kunna slå den, allt var verkligen så himla bra! Jag kommer ihåg på orkesterlägret precis veckan innan, då jag började prata lite med Erik, Björn, Simon, Gabbe, Fanny och Karin som skulle nolla mig sen. Alla var så himla snälla. Jag kommer ihåg hur mycket jag längtade till skolan i slutet, har aldrig längtat så mycket till skolan faktiskt. Hade till och med nedräkning i timmar på mobilen i flera dagar innan. Gick runt och sa saker som "nu är det bara 61 timmar 23 minuter och 45 sekunder kvar!" Och sen började det äntligen.

Första dagen var jag skapligt nervös, inte alls llika nervös som i sexårs eller när jag började fyran, men helt okej nervös. Vi i klass ES1A blev uppropade först av alla i aulan och jag kommer ihåg hur jag tittade på folket runtomkring mig när vi gick upp mot bildsalen och tänkte "de här människorna är min klass nu i tre år". Redan då kändes det bra. Sen började nollningen. Det var så himla roligt alltihop, samtidigt som jag tyckte det var lite småläskigt. Men det är väl så nollning ska vara.



Jag läste lite gamla inlägg på bloggen här om dagen, och då hittade att jag hade skrivit det där. Första veckan gick galet fort, och sen helt plötsligt hade hela året gått. Det känns helt galet verkligen. Har väldigt många fina minnen från det här året. Innan jag började estet hade jag ganska stora förväntingar tror jag, jag liksom räknade med att det skulle bli bra, men aldrig såhär bra. Jag har fått världens bästa klass, men också världens bästa fadderklass som tar studenten imorgon. Jag tänker lite såhär, att med tanke på hur fort det här året har gått så kanske jag redan nu borde börja förbereda mig för att gå ur skolan, för snart är det ju faktiskt min tur. Bara två år liksom. Och jag har en känsla av att det kommer va ganska känslosamt typ.

Lätt det bästa året i hela mitt liv.