Har kommit in i en övningsperiod igen tror jag. Vill bara öva hela tiden och gör det också. Kan inte få nog av att spela verkligen. Jag och Oskar funderade en stund idag på vad som skulle hända om man klämde av ett finger så man inte kunde spela mer. Oskar föreslog att man kunde sy fast det igen, även om det låg blodigt på marken. Det är ju värre om man skulle skrapa upp hela ansiktet och läpparna tyckte han, och jag höll med, för då skulle man ju både va ful och inte kunna spela. Vad skulle jag göra resten av mitt liv då? På riktigt, jag får inte va ute på för hal is så jag ramlar.

.

Börjar för övrigt få ganska extremt dålig humor, vilket inte är kul såklart. Och så längtar jag tills den andra december då jag ska gå på Nötknäpparen med Lisa och Karin och sen se på Sunes Jul i sex timmar! Och tills på lördag då jag ska på konsert och Erik kommer hem! Ibland är livet bra kalas.