Jag hörde nyss att det ringde in på Slaka skola (sen kom det största typ åskbullret jag nånsin hört, men det hör egentligen inte hit så därför sätter jag det inom parantes). Då kom jag och tänka på hur himla fort tiden har gått egentligen. Det känns verkligen inte som att det var nästan elva år sedan jag stod där på skolgården och höll pappa i handen och grät en liten skvätt eftersom jag var så himla nervös för att börja sexårs. Jag vet inte vad jag var nervös hör egentligen, jag hade ju längtat massor till att få börja skolan, men sån är jag.

Det känns inte heller som att det var sju år sedan jag började på Folkunga. Jag kommer ihåg då vi stod där på skolgården alla fyror och lyssnade på när femmorna och sexorna sjöng för oss och Cornelias väckarklocka ringde (fast det märkte inte jag, fast det gjorde hon). Då kände jag mig verkligen stor kommer jag ihåg. Jag hade vita byxor och ett rosa linne på mig och det var typ de finaste kläderna i världen. Jag kommer också ihåg att den första främlingen jag pratade med hette Johanna och nu går hon i min klass. Fast vi hamnade inte i samma klass då, utan fick vänta i sex år. Hon kommer förresten inte ihåg att vi pratade så det var väl ingen direkt djup relation vi utvecklade kanske.

Sen i sexan var det dags att splittra upp de två klasserna och bilda tre istället. Som vi grät, fast egentligen var det inte mycket att gråta över kanske, eftersom min klass blev typ samma som förut, fast lite mindre bara. Så i sjuan var det alltså en ny klass som gällde. Inte så stor skillnad som sagt. Anna och jag gick i samma klass, fast vi pratade inte så jättemycket, inte alls lika mycket som nu. Vet inte varför egentligen faktiskt, vi har ju så himla kul tillsammans. Men men, livet rullade på. Högstadiet var bra, samtidigt som det var extremt jobbigt. Jag kommer ihåg i åttan när vi fick se esteternas på gymnasiets konsert, inte visste jag då att jag skulle få lära känna dem några år senare.

Jag kommer ihåg hur mina kompisar pratade om att man absolut inte ville gå kvar på Folkunga i tre år till, men jag funderade alltid på om jag ändå inte ville stanna. "Jo, men du känns faktiskt som en sån som stannar här" fick jag höra en gång när jag sa att jag tänkte gå kvar. Visste inte om jag skulle ta det bra eller dåligt egentligen haha, men jag bestämde mig för Folkunga ändå och det är jag så himla glad över. Fast jag tvekade ganska länge, det var inte förrens efter jag kom ut och hade gjort testet som jag verkligen kände att det var musiken jag ville typ ägna mitt liv åt.

Nian rullade på, vi skrev den bästa avslutningslåten nånsin (på riktigt, till och med Mia sa det faktiskt), sen var det dags för skolavslutning. Jag grät nästan lika mycket som när mitt marsvin dog. Nästan hela klassen grät hur mycket som helst. Det var verkligen sorgligt då, fast nu i efterhand är det svårt att se vad som var det sorgliga. Eller jo, det är väl klart att det är sorgligt att skiljas från människor som man gått med i sex år, men egentligen tror jag det var rätt skönt att få byta sällskap så att säga.

Sommaren 2010 kom, världens bästa sommar på riktigt. Vet inte om någon sommar kommer kunna slå den, allt var verkligen så himla bra! Jag kommer ihåg på orkesterlägret precis veckan innan, då jag började prata lite med Erik, Björn, Simon, Gabbe, Fanny och Karin som skulle nolla mig sen. Alla var så himla snälla. Jag kommer ihåg hur mycket jag längtade till skolan i slutet, har aldrig längtat så mycket till skolan faktiskt. Hade till och med nedräkning i timmar på mobilen i flera dagar innan. Gick runt och sa saker som "nu är det bara 61 timmar 23 minuter och 45 sekunder kvar!" Och sen började det äntligen.

Första dagen var jag skapligt nervös, inte alls llika nervös som i sexårs eller när jag började fyran, men helt okej nervös. Vi i klass ES1A blev uppropade först av alla i aulan och jag kommer ihåg hur jag tittade på folket runtomkring mig när vi gick upp mot bildsalen och tänkte "de här människorna är min klass nu i tre år". Redan då kändes det bra. Sen började nollningen. Det var så himla roligt alltihop, samtidigt som jag tyckte det var lite småläskigt. Men det är väl så nollning ska vara.



Jag läste lite gamla inlägg på bloggen här om dagen, och då hittade att jag hade skrivit det där. Första veckan gick galet fort, och sen helt plötsligt hade hela året gått. Det känns helt galet verkligen. Har väldigt många fina minnen från det här året. Innan jag började estet hade jag ganska stora förväntingar tror jag, jag liksom räknade med att det skulle bli bra, men aldrig såhär bra. Jag har fått världens bästa klass, men också världens bästa fadderklass som tar studenten imorgon. Jag tänker lite såhär, att med tanke på hur fort det här året har gått så kanske jag redan nu borde börja förbereda mig för att gå ur skolan, för snart är det ju faktiskt min tur. Bara två år liksom. Och jag har en känsla av att det kommer va ganska känslosamt typ.

Lätt det bästa året i hela mitt liv.

Ibland är det tur att man har världens finaste vänner, två år kvar till studenten och en gosig säng att sova på.

Lyckades med matte np, kom hem till lönen, har lite minifredag idag med bara en lektion imorgon, som dessutom är kör och börjar halv fyra, det är 90210 ikväll, har världens spellust, jag ska öva och bli bäst, jag har hittat ett flygelhorn jag vill ha, sommarkonsert på torsdag, har knappt något plugg kvar alls nu, jag har fixat sommarjobb (med bra betalt), ska vara med i landslaget i sommar, hösten känns helt plötsligt mycket bättre...

...har godislöfte.

bara för att vi är bäst..

Skulle kunna skriva ett ganska långt inlägg om hur mycket fint det finns i världen. Jag funderar lite på om det är värt det. Om någon kommer läsa, vad jag ska ha det till, eller framförallt, vad som skulle få va med i inlägget. Jag har kommit fram till, att som jag kan se på min statistik har jag i alla fall några små läsare, kanske skulle någon i alla fall läsa lite, eller i alla fall titta på texten en stund. Och angående vad jag ska ha det till så har jag bestämt mig för att det nog är bra att skriva om fina saker ibland, då blir man glad, och glad tycker jag om att vara. Och när det gäller vad som skulle få vara med i inlägget, jaa, vi får väl helt enkelt se, det kommer som det kommer.

Som sagt finns det alltså väldigt mycket fint, och då tänker jag både på fina kläder, fina porslinskatter, fina taklampor och sånt ni fattar, men också på hur många otroligt fina människor det finns, och fina minnen, verkligen fina saker som betyder något. Eller, allt har väl betydelse, till och med reklam liksom, men som betyder något speciellt, som gör det hela fint liksom.

Det finns så mycket fint som jag kan berätta om, så jag vet inte riktigt var jag ska börja... Men om man tänker på vad mitt liv mestadels består av nuförtiden, så är det faktiskt min klass. Eller, min klass är en stor del av mitt liv i alla fall. Och det är bra, det är fint. Det är en fin klass jag går i. Jag är verkligen glad att vi har två och ett halvt år kvar tillsammans, för våra treor har ju bara ett halvår kvar tillsammans, och jag tycker verkligen synd om dem som måste splittras sen. Och jag tycker synd om mig själv och min klass, som måste gå i skolan utan våra fina treor sen. För våra treor är riktigt fina de med!

Jag har några riktigt fina minnen också, som är verkligen sådär riktigt fina. När jag och Carro var i Göteborg i somras, hela den resan är ett stort fint minne. Men speciellt ett litet gulligt café/pizzeria typ som hette Magasin 11 var fint tycker jag, har till och med sparat kvittot därifrån. Ett annat fint minne är skolavslutningen i nian, det var nog då jag insåg hur mycket jag egentligen tyckte om min lilla klass egentligen. Hela den dagen var rätt fin. Jag har MASSOR fina minnen av världens bästa marsvin. Kan inte välja något hela hon var fantastisk!

Och flera stycken minnen från i somras, då jag umgicks väldigt mycket med mina nemisar som vi sa då, Sofia, Maria och Astrid. Det var många otroligt fina stunder som jag verkligen aldrig kommer glömma!


Jag har så många fina vänner. Vänner som jag verkligen hoppas att få ha kvar livet ut, för det är väl så det ska vara egentligen. Det finns nog aldrig något bra skäl till att sluta vara vänner tror jag. Jag kan i alla fall inte komma på ett enda. Bara en himla massa dåliga anledningar, som bara förstör. Men det här var tänkt att bli ett inlägg om fina saker, inte saker som man bara vill glömma bort. Så nu ska jag prata om alla mina fina vänner istället. För mina vänner är bäst, jag vet inte vad jag skulle göra utan dem på riktigt. Eller jo jag vet, jag skulle inte göra någonting, för det är liksom mina vänner som får mig att... ja som får mig att, helt enkelt. Det blev en lite konstig mening där kanske, men jag kom inte på något bra slut.

Det finns väldigt mycket fin musik. Musik som bara är fin helt enkelt, som är skön att lyssna på, men också musik som liksom betyder något. Jag har många låtar som har någon speciell betydelse för mig, som får mig att tänka på något speciellt. Låten Hem som har varit min absoluta favoritlåt sedan 2006 kommer alltid vara speciell. Speciell på många olika sätt. Har så otroligt många minnen med den låten. Återigen kommer jag in på minnen, minnen från i somras speciellt. Minnen som gör ont, men som ändå har det där fina i sig, kanske till och med det finaste av allt. Att sjunga i en lekstuga är fint♥.

Ord kan vara otroligt fina också. Och meningar. Det är så fint med komplimanger. Att liksom göra någon glad. Och att bli glad. Att vara glad är fint helt enkelt. Det är fint att vara glad. Och det är fint att vara ledsen. Känslor överhuvudtaget är rätt fint faktiskt. Det är fint att tycka om, även om det kanske bara gör ont ibland. Det är fint att vara omtyckt.

Det finns så mycket som är fint, som man glömmer bort. I alla fall jag glömmer bort rätt ofta. Jag önskar att det var lättare att bara tänka på allt fint, men istället är det det fula som fastnar i huvudet. Det som egentligen inte borde finnas. Fast utan fula saker skulle det fina kanske inte vara så fint längre. Så om det fula alltså måste finnas kvar, så får man kanske helt enkelt försöka glömma den biten lite, och tänka på allt fint istället.

Och där sätter jag punkt.

Titta inte på mig, titta på min bäbis istället. Hon heter Dagmar och är min! Min! Jag fick henne i julklapp av min syster och idag var vi och hämtade henne. Hon är åååh! Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, hon är underbar! Hoppar runt för fullt. Förresten, hennes farfar har vunnit sm i hoppning, så jag och Alicia tänkte försöka tävla med henne. Vi får se hur det går. Hon är så mysig!♥

Jag har fina kompisar. Jag är glad. Jag ler. Det är fint.

Just nu saknar jag Taizé obeskrivligt mycket!
Jag saknar känslan av att gå den där vägen till kyrkan innan man vaknat på morgonen.
Jag saknar att stå i matkön och panikslaget leta efter den sönderrivna matbiljetten som ligger i fickan.
Jag saknar att mobilens batteri är slut hela tiden, hur mycket man än laddar.
Jag saknar alla glada leenden man får varje dag.
Jag saknar att inte behöva bry sig om hur man ser ut.
Jag saknar tystnaden och jag saknar alla ljud.
Jag saknar allt galet.
Jag saknar Point 5.
Jag saknar att äta vad som helst när som helst.
Jag saknar våra fina kvällar i rummet.
Jag saknar Taizé.

Den här låten råkade jag hitta på spotify en fin dag. Jag bara älskade den direkt! Så fin och härlig verkligen. Jag blir verkligen glad av att höra den. Förresten är fin mitt nya favoritord.